Min mamma är den enda som alltid kommer älska mig, vad som än händer. Hon är den som kommer stå kvar längst, när jag är jobbig och svår, för hon är min mamma och ingenting kommer någonsin kunna ta min plats hos henne, och ingen kommer någonsin kunna ta hennes plats ifrån mig. Det gör mig trygg, för jag vet att jag kan lita på henne och jag vet, jag vet jag vet jag vet  - att hon alltid, alltid kommer finnas där för mig. Hur jävlig jag än kan vara, så kommer hon alltid älska mig. 

Det gör henne till den bästa moderkakan i världen.

Nu sitter jag i skolan, är på ruskigt humör och vill bara åka hem till mamma. Krypa upp i stora soffan med en varm kopp indian chai té och se på Napoleon Dynamite, och skratta på det sättet som bara min mamma kan få mig att skratta. 

Det skulle vara fint.

Men istället ska jag uthärda en hel förmiddag som antagligen kommer vara cp, sen kommer Angelica och lyser upp hela min värld, som hon alltid gör. Då ska vi ha matematikskit-komplettering. 

HUJEDAMEJ!

Aja, nu ska jag irritera mig lite ytterligare, sakna lite ytterligare, älska lite ytterligare och fullkomligt lyssna sönder Markus Krunegård.

HAR'E BRA

/evim